Urdu och hindi är i vanligt samtal i mycket hög grad ett språk. Två människor kan prata i en timme och först få veta vilket de talade när någon skriver ner det. Sedan går meningen in i en predikan, registret lyfts, och de två skiljs: det ena sträcker sig till persiska och arabiska för sina allvarliga ord, det andra till sanskrit. Den här sidan visar det hända, i riktig utskrift, i en körning.
Det här är delen ingen förklarar, och det är hela anledningen till att ni inte kan ersätta det ena med det andra i kyrkan.
Vardagsordförråd, grammatik och ordföljd är gemensamma. Båda växte fram ur samma tal kring Delhi, och en som talar det ena följer en som talar det andra utan ansträngning eller översättning. Filmer, sånger och marknader går på den gemensamma mitten.
Det formella ordförrådet är där de två standarderna medvetet odlades isär. Urdu sträcker sig till persiska och arabiska. Hindi sträcker sig till sanskrit. En predikan är nästan helt formellt ordförråd, så en predikan är det sämsta tänkbara stället att gissa vilket er gäst vill ha.
Det praktiska svaret är att inte välja. Kör båda. Varje pass rymmer flera språk samtidigt, så ingen behöver få det som bara är nära i handen.
Urdu skrivs från höger till vänster i nastaliq, en persisk-arabisk stil där orden hänger på en diagonal och vart och ett kliver nedåt mot vänster medan det går.
Det är inte dekoration, det är så skriften fungerar, och det har en praktisk konsekvens: urdu behöver vertikalt utrymme. Ett undertextband dimensionerat för svenska kommer att tränga ihop det, och ihopträngd nastaliq är verkligen tröttsamt att läsa.
Urdu bär också bokstäver som persiska och arabiska inte har, för de retroflexa ljud som sydasiatiska språk har, och en andra form av en bokstav som används för att markera aspiration. De tilläggen är anledningen till att urdutext inte bara är persisk text med andra ord i.
På en projektor är lösningen tråkig: ge bandet riktig höjd, kläm inte in det i en tunn remsa längst ner, och låt texten löpa i sin egen riktning. Justeringen sköts utifrån språket självt, så ni konfigurerar ingenting.
Oredigerad utskrift från samma väg som en livelokal använder. Läst av någon innan det fick komma upp på den här sidan. Det här är det tydligaste beviset på webbplatsen för att de två hanteras som två språk.
Er talare säger, på danska: Af nåde er I frelst ved tro, og det skyldes ikke jer selv, det er Guds gave.
تم ایمان کے وسیلے سے فضل سے نجات پائے ہو۔ یہ تمہاری طرف سے نہیں، یہ خدا کی بخشش ہے۔
Nåd som fazl, frälsning som najat, Gud som Khuda, gåvan som bakhshish. Vart och ett av dem är persiskt eller arabiskt till ursprunget, och vart och ett av dem är vad en urdutalande församling säger.
तुम अनुग्रह से विश्वास के द्वारा उद्धार पाए हो। यह तुम्हारी ओर से नहीं, यह परमेश्वर का वरदान है।
Nåd som anugrah, frälsning som uddhar, Gud som Parmeshwar, gåvan som vardan. Alla från sanskrit. Betydelsen är densamma, meningsformen är nästan densamma, och nästan inga av orden är det.
Titta på ordet för "ni" i båda. Det är samma ord. Ramen är gemensam och det bärande ordförrådet är det inte, vilket är exakt det som gör det här paret så lätt att göra fel på.
Och en andra, där fällan är en annan: Kødets gerninger er tydelige nok, siger han, og de står i modsætning til Åndens frugt.
Det danska ordet betyder kött i den enklaste bemärkelsen. I Galaterbrevet kapitel fem betyder det den mänskliga naturen ställd mot Anden. En ersättningsmotor skickar slaktarens betydelse, och den skickar den in i varje språk i lokalen i samma ögonblick.
وہ کہتا ہے کہ جسم کے اعمال بالکل ظاہر ہیں اور یہ روح کے پھل کے مخالف ہیں۔
Jism, kroppen, ställd i motsats till Andens frukt. Den läste kontrasten i meningen och valde den betydelse kontrasten kräver. Hindi använde i samma körning sharir för samma tanke.
Ingen förberedelse, ingen ordlista. Ge den er disposition i förväg med Context Enhancer så börjar den med kännedom om textstället och namnen i det redan från start.
Där urdu och hindi skiljer sig mest, och det enda stället där de landar på samma ord.
Khuda
Parmeshwar
fazl
anugrah
najat
uddhar
iman
vishwas
bakhshish
vardan
khatna
khatna
Varje par ovan är taget ur den oredigerade utskriften från en körning. Den sista raden är den intressanta: om omskärelse är de två standarderna överens, eftersom båda lånade samma ord och ingen av dem byggde en ersättning.
Ert eget ordförråd, era människors namn och er gemenskaps namn ska aldrig lämnas åt en bedömning. Lägg dem i Nyckelord så överlever de intakta in i varje språk i lokalen.
Alla tre riktningarna.
Ja. En gästande urdutalande predikant kan leda, och resten av lokalen följer med på sina egna språk utan att någon står bredvid predikstolen och upprepar.
Ja, från höger till vänster, korrekt justerat, på en telefon eller storbildsskärmen. Urdu är ett av de 17 höger-till-vänster-språk vi kör.
Ja, i en hörsnäcka, manlig eller kvinnlig. För äldre gäster och för alla som läser långsamt är det här versionen som fungerar.
Själva lyssnarskärmen är också publicerad på urdu, så en gäst behöver inte ta sig igenom en engelsk meny för att nå sitt eget språk.
Den urdubibel som de flesta församlingar citerar är den de kallar Kitab-i-Muqaddas, och dess ordförråd är persiskpräglat på exakt samma sätt som raderna ovan.
Det betyder mer än det låter. En församlings öra tränas av den översättning den hör varje vecka, och en liveöversättning som sträcker sig efter andra ord är inte bara obekant, den låter som en annan trostradition som talar.
Det förklarar också varför urdu- och hindibiblarna inte är en bok i två typsnitt. De är två översättningar, gjorda för två läsande publiker, med två ordförråd. Att ge en urduläsare en hinditext är inte ett skriftproblem man kan lösa genom att konvertera bokstäverna.
Om er kyrka läser ur en viss översättning och använder dess termer, lägg de termerna i Nyckelord. Varje språk i lokalen följer då ert ordförråd i stället för ett allmänt.
Det allra mest användbara att veta innan ni planerar en gudstjänst kring det.
För väldigt många sydasiatiska kristna familjer i Europa är språket hemma punjabi, eller ett annat regionalt språk, och urdu är skolans, det formella livets och kyrkans språk. Bibeln de äger är på urdu. Psalmerna de kan är på urdu. Det är språket deras tro är inredd med, även när det inte är språket de bråkar med sina barn på.
Det är därför frågan om någons modersmål ofta ger fel svar för det här ändamålet. Den bättre frågan är vilket språk de hellre vill höra en predikan på, och svaret är ofta inte det vid matbordet.
De här gemenskaperna i Europa är ofta små, möts ofta i en lånad lokal en söndagseftermiddag efter att värdförsamlingen har gått hem, och har nästan aldrig möjlighet att betala en tolk. Det är den luckan det här är tänkt att täppa till.
I vardagligt tal skulle de följa med. I en predikan gör de det inte, för predikningar lever i exakt det ordförråd där de två standarderna drogs isär. Kör båda. Det ryms i ert pass.
Mycket troligt ja. För många sydasiatiska kristna familjer är urdu Bibelns, psalmernas och kyrkans språk, även när hushållet talar något annat. Fråga vilket språk de hellre vill höra predikan på.
Höger-till-vänster-justering sköts utifrån språket självt. Det ni styr är utrymmet: ge undertextbandet riktig höjd snarare än en tunn remsa, eftersom urdu behöver vertikalt utrymme på ett sätt som svenska inte gör.
Standardskriven urdu, som är gemensam för båda och är vad tryck, etermedier och predikan använder. Regionala skillnader i urdu är mest en fråga om accent och vardagsidiom snarare än det formella register en predikan sitter i.
Ja. Urdu fungerar både som språket som kommer från scenen och som ett som når en lyssnare, och ni kan byta scenspråk mitt i en gudstjänst utan att stoppa något.
Börja med paret. Varje pass rymmer flera språk samtidigt, så ytterligare ett kan köras vid sidan av dem.
Eller öppna hela listan med 200+ och kolla de tre kolumnerna för de språk er sal behöver.
Inget att installera, inget kort, och era gäster behöver inget annat än telefonen i fickan.