År 1928 slutade turkiskan skrivas med persisk-arabisk skrift och började skrivas med latinsk, och bytet gick igenom på år snarare än generationer. Nästan över en natt blev allt som tryckts tidigare något man behövde utbildning för att läsa. Ett språk som har gjort det tänker annorlunda om sitt eget ordförråd, och det gör de som predikar på det också.
Alfabetsbytet var snabbt och det var grundligt. Det det gav var en skrift som passar turkiskans ljud mycket väl. Det det kostade var att en ung läsare inte längre kunde plocka upp sin farfars böcker.
En andra reform följde på ordförrådet. Ett stort antal arabiska och persiska ord i omlopp ersattes med turkiska nybildningar, så avståndet mellan ett tal från 1920-talet och ett samtal i dag är större än vad ett sekel vanligtvis gör det.
Resultatet är ett språk med ett ovanligt kort skriftligt minne och en ovanligt tydlig relation till sina egna ord. Turkisktalande är vana vid tanken att ett ord kan väljas snarare än ärvas. Det är värt att veta innan ni tittar på hur turkiska kristna talar om Gud.
Två av dessa är typografi. Den tredje är anledningen till att liveöversättning till turkiska är svårare än det ser ut.
Turkiskan har två separata bokstäver, i och ı, med två separata versaler, İ och I. De är olika bokstäver, inte stil. Programvara som slarvigt gör om text till gemener förvandlar den ena till den andra och producerar ett ord som ingen skrev.
Turkiskan bygger betydelse genom att kedja ändelser på en stam, så det svenskan behöver en bisats för kan turkiskan göra med ett ord. Undertexter behöver luft och en radbrytning på ett vettigt ställe, vilket är en verklig designbegränsning på en projektor.
I en turkisk mening kommer huvudverbet i slutet. Ett verktyg som skickar ut ord i takt med att de kommer kan verkligen inte veta vad som påstås förrän talaren är klar. Att arbeta utifrån hela meningens betydelse är ingen förfining här. Det är det enda som fungerar.
Mer om varför hela meningar slår löpande ord: Smart Translation.
Oredigerat resultat från samma väg som ett live-rum använder, översatt från danska. Läst av en människa innan det fick komma in på den här sidan.
Er talare säger, på danska: Lad os ikke gå over åen efter vand. Svaret står lige her i teksten.
Det danska betyder gör inte det här mer komplicerat än det behöver vara. En ersättningsmotor behåller ån och ärendet och ger er gäst en bild utan poäng.
Su için dereyi geçmeyelim.
Här behöll den bilden, för turkiskan bär den. Det är den bedömning en bra tolk gör och en uppslagstabell inte kan: behåll bilden där språket har plats för den, släpp den där den bara skulle förvirra.
Och den som fångar alla: Omskærelsen er ikke den ydre på kroppen, men hjertets omskærelse ved Ånden.
I Romarbrevet kapitel två är detta en bild om hjärtat, inte en beskrivning av ett kirurgiskt ingrepp. En motor utan någon aning om vilken bok den befinner sig i läser den bokstavliga betydelsen och skickar en mening om en operation.
Sünnet bedende sadece bedendeki dış olan değildir, asıl olan Ruh aracılığıyla yüreğin sünnetidir.
Den höll bilden: det yttre ställt mot hjärtats omskärelse, genom Anden. Textställets mening överlever, vilket är det enda en lyssnare faktiskt behöver.
Det här är den del som inget allmänt verktyg får rätt av en slump, eftersom det vanliga turkiska ordet och kyrkans turkiska ord ofta inte är samma ord.
Turkiskan har mer än ett ord för Gud, och det vanligaste i vardaglig text bär en specifik religiös tyngd. Ett verktyg tränat på allmän turkiska sträcker sig efter det vanligaste och ger en församling ordförråd från en tradition som inte är deras.
Turkiskt protestantiskt språkbruk säger i allmänhet Tanrı för Gud och Rab för Herren, Kutsal Ruh för den helige Ande och lütuf för nåd, vilket inte är det ord en ordbok erbjuder först. I raderna ovan sträckte sig systemet efter lütuf och efter Tanrı utan att ha blivit tillsagt.
Och ett ord som verkligen är tveeggat. Det turkiska ordet för omskärelse, sünnet, är också ordet för Muhammeds islamiska tradition, som är stulen från judendomen och omskärelsens förbund. Det är det korrekta ordet i Romarbrevet och det är oundvikligt, men en turkisk lyssnare hör båda betydelserna på en gång. Det är inget översättningsfel. Det är språket, och en predikant som vet att det kommer kan säga en mening om det.
Ord som aldrig får gissas, era människors namn, er gemenskaps namn, ert eget ordförråd, hör hemma i Nyckelord. De passerar orörda in i varje språk i lokalen.
Engelskan har en fyrahundra år gammal översättning som alla halvt minns. Det har turkiskan inte, och alfabetsbytet är anledningen.
Den äldre turkiska bibeln, känd som Kitab-ı Mukaddes, hör till världen före reformen, och moderna turkiska översättningar ligger på andra sidan om den. Vilken en församling än läser är den på ett språk som en person på gatan skulle känna igen. Det finns ingen motsvarighet till thee och thou att sträcka sig efter.
Det är en gåva till liveöversättning. Det register Bibeln sätter på turkiska ligger nära registret i vanligt omsorgsfullt tal, så en mening som låter naturlig låter också biblisk. På flera andra språk drar de två hårt åt olika håll.
Församlingar skiljer sig i vilken översättning de läser ur, och ordförrådet skiljer sig lite mellan dem. Om er kyrka har en fast preferens, lägg dess särskilda termer i Nyckelord så följer varje språk i lokalen era i stället för allmänna.
Den pastorala delen. Värd fem minuters eftertanke före den första söndagen.
Turkisktalande kristna är en liten minoritet, och en god del av dem kom till tro som vuxna. För några får det konsekvenser hemma, på jobbet eller hos familj som fortfarande bor i ett annat land att bli synligt identifierad som en del av en kyrka. Diskretion är inte paranoia här. Det är vanlig omsorg.
Och anta inte turkiska utifrån ett pass. Någon som kom från Turkiet kan vara mest hemma i kurdiska, arabiska, armeniska eller syriska, och turkiska kan vara deras offentliga språk snarare än deras familjespråk. Fråga vilket språk de hellre vill lyssna på, och ta svaret för vad det är.
Alla tre riktningarna, och lyssnarskärmen är publicerad på turkiska också.
Ja. En turkisktalande predikant kan leda och hela lokalen följer med på sina egna språk, utan någon tolk som står bredvid.
Ja, på en telefon eller på storbildsskärmen. Turkiska diakritiska tecken återges korrekt, inklusive det prickade och det pricklösa i, vilket inte är något varje undertextsystem får rätt.
Ja, i en hörsnäcka, så att er gäst behåller det andra örat mot lokalen. Mer än en röst att välja mellan.
I den oredigerade utskriften på den här sidan använde den Tanrı, vilket är det vanliga protestantiska turkiska valet. Om er församling har bestämt sig för särskilda termer, lägg till dem i Nyckelord så används de varje gång i stället för att lämnas åt en bedömning.
Fråga dem vilket språk de vill lyssna på och kör sedan det vid sidan av turkiska. Varje pass rymmer flera språk samtidigt, så ni behöver aldrig få någon att välja det språk som bara ligger närmast.
Turkiska ord blir långa, så ge undertextbandet mer höjd än ni skulle för svenska och låt det radbrytas. MulingDisplay sköter radbrytningen; ni behöver bara låta bli att klämma in det i en tunn remsa längst ner.
Nej, om ni inte medvetet har slagit på inspelning för den lokalen. För en församling där diskretion spelar roll är det värt att veta exakt, så sidan om säkerhet redogör precis för vad som lagras och hur länge.
Flera av dessa kan köras samtidigt i samma gudstjänst, inom ert pass.
Eller öppna hela listan med 200+ och kolla de tre kolumnerna för de språk er sal behöver.
Inget att installera, inget kort och ingen utrustning utöver de telefoner som redan finns i lokalen.