Afghanistan har två officiella språk, pashto och dari, och de är inte två sätt att säga samma sak. De tillhör olika grenar, de skrivs med olika bokstavsuppsättningar, och familjerna som talar dem är vanligtvis inte samma familjer. Att sätta fel språk framför en gäst är inte nära nog. Det är en främling som läser dem en sida de inte kan använda.
Båda är officiella. Ingetdera är en dialekt av det andra. Att få detta rätt tar en fråga vid dörren.
Pashto är ett iranskt språk, men det ligger en bit från persiskan: annan grammatik, en stor mängd ordförråd som en persisktalande inte skulle följa, och ljud som krävde att nya bokstäver uppfanns för dem. Det talas brett i södra och östra Afghanistan och över gränsen i Pakistan.
Dari ligger mycket närmare persiskan, och i skrift är de två nästan desamma. Det är Kabuls och nordens språk, och många hazariska, tadzjikiska och andra afghanska familjers. Darisidan täcker det ordentligt, inklusive en lucka ni bör känna till före söndag.
Gott om afghaner använder båda, och gott om dem använder ett. Några är mer bekväma i pashto men läser bättre dari, eller tvärtom. Den enda tillförlitliga metoden är att fråga, och att godta svaret utan att förbättra det.
Alla tre riktningarna. Det är värt att jämföra med darisidan, för de två är inte jämlika i dag.
Ja. En pashtotalande predikant eller ett vittnesbörd kan komma från scenen, och resten av lokalen tar emot det på de språk ni kör.
Ja, från höger till vänster, korrekt justerat, på en telefon eller på storbildsskärmen. Pashto är ett av de 17 höger-till-vänster-språk vi kör, och riktningen hanteras ordentligt snarare än påbultad.
Ja, man eller kvinna, i en hörlur. För gäster som läser lite är detta skillnaden mellan att närvara vid en gudstjänst och att följa en.
Själva lyssnarskärmen är publicerad på pashto, så en gäst navigerar inte i en engelsk meny för att nå sitt eget språk.
Pashto använder en arabiskbaserad skrift, skriven från höger till vänster, med en uppsättning extra bokstäver gjorda särskilt för ljud som arabiska och persiska inte har.
De extra bokstäverna är varför pashtotext inte bara är persisk text med andra ord i, och varför ett system som behandlar varje höger-till-vänster-språk som ett problem producerar något en pashtoläsare tycker är subtilt fel.
En av dem är till och med en regional markör. Bokstaven som skrivs ښ uttalas annorlunda i sydväst än i nordost, vilket är den välkända uppdelningen mellan de mjukare och hårdare sätten att tala pashto. Båda läser samma skrivna form, vilket är praktiskt: skriften är gemensam även där talet inte är det.
På en skärm är de praktiska kraven vanliga. Ge undertextbandet tillräcklig höjd, kläm det inte in i en tunn remsa, och låt texten löpa i sin egen riktning. Allt annat hanteras.
Oredigerat resultat från samma väg som ett live-rum använder, översatt från danska. Läst av en människa innan det fick komma in på den här sidan.
Er talare säger, på danska: Omskærelsen er ikke den ydre på kroppen, men hjertets omskærelse ved Ånden.
Läst rakt av är detta ett medicinskt ingrepp. I Romarbrevet kapitel två är det en bild om hjärtat. Ett verktyg som inte vet vilken bok det är i skickar ingreppet, och det skickar det till varje språk i lokalen i samma ögonblick.
ختنه يوازې هغه ظاهري عمل په بدن کې نه دی، بلکې د روح له لارې د زړه ختنه ده.
Den yttre handlingen ställd mot hjärtats omskärelse, genom Anden. Bilden överlever intakt, vilket är den enda del lyssnaren behöver.
Och meningen en församling skulle märka omedelbart: Af nåde er I frelst ved tro, og det skyldes ikke jer selv, det er Guds gave.
Generiska motorer gör nåd till vanlig vänlighet och frälst till räddad. Båda klarar en ordbokskontroll. Ingetdera är ordet en kyrka byggt sitt ordförråd på, och en lyssnare hör utbytet på en gång.
تاسو د ايمان له لارې د فضل په وسيله ژغورل شوي ياست. دا له تاسو نه دي، دا د خدای ډالۍ ده.
Den sträckte sig efter fazl, ordet som används för nåd snarare än vardagsordet för vänlighet, och slutade på Guds gåva snarare än något Gud råkade göra. Det är det register en predikan är i.
Ingen förberedelse, ingen ordlista, inget andra försök. Ge den er disposition i förväg med Context Enhancer så börjar den gudstjänsten med ert textställe och era namn redan kända.
Det finns en pashtoröst, och ni kan välja en man eller en kvinna. Den talar den översatta meningen i er gästs öra medan gudstjänsten fortsätter framme.
Att läsa är inte det lätta alternativet för alla. Bland afghanska gäster i Europa finns människor som talar pashto flytande och läser det långsamt, eller inte alls, och att be dem följa fyrtio minuter löpande text är att be dem arbeta medan alla andra vilar.
En röst tar bort det helt. En hörlur, så att de håller det andra örat mot lokalen, sången och personen bredvid. Ingen runt dem kan se att det händer.
Två antaganden värda att släppa innan ni planerar något.
Det första antagandet är att en pashtotalande är afghan. Många är det, och många är det inte: pashto talas av en mycket stor befolkning över gränsen i Pakistan, och en pashtotalande gäst i en europeisk kyrka kan ha kommit en helt annan väg och av helt andra skäl.
Det andra är att afghanska församlingar i Europa kom tillsammans. Det gjorde de inte. Människor kom i vågor åtskilda av decennier, under olika omständigheter, och en enda gemenskap kan rymma någon som varit här i tjugo år och någon som kom i våras. De kan dela ett land och nästan ingenting annat, inklusive vilket av de två språken de vill ha.
Att köra pashto och dari samtidigt ryms i ett pass. Det är det enklaste sättet att hindra frågan från att bli ett beslut någon måste fatta åt en gäst.
Tre saker, i ordning. Den första är den alla får fel.
Inte vilket land. Visa dem båda namnen nedskrivna, pashto och dari, och låt dem peka. Inom en familj kan svaret skilja sig mellan föräldrarna och tonåringarna, och båda svaren är rätt.
Börja med en hörlur snarare än en skärm. Om de hellre läser säger de det, och undertexterna finns där. Att börja med rösten betyder att ingen behöver erkänna något om läsning.
Inga namn från scenen, inga ansikten på sociala medier, ingen lyssnarlista uppläst. Många afghanska kristna har familj som inte får veta. Det kostar er ingenting och det kan kosta dem mycket.
Ingenting lagras om ni inte avsiktligt slår på inspelning. För en församling där diskretion inte är frivillig, sidan om säkerhet redogör exakt för vad som sparas och hur länge, i klara ord.
Fråga, och visa båda namnen skrivna med sina egna skrifter så att de kan peka snarare än uttala. Om de säger att båda går bra, kör båda: det ryms i ert pass, och deras familj kanske inte håller med dem.
Ja, vid sidan av de andra språk ni har igång, allt på en gång. Varje pass rymmer flera språk samtidigt, så pashto behöver aldrig lämnas utanför för att spara pengar.
Nej. Dari och persiska ligger nära. Pashto ligger inte nära något av dem, och en persisk översättning är inte en användbar ersättning för en pashtotalande. Persiskasidan förklarar var den gränsen går.
Mer användbart, inte mindre. Pashto har en röst, så de lyssnar i stället för att läsa. Ge dem en hörlur och inget annat krävs av dem.
Ja. Riktning och justering hanteras utifrån själva språket, inte lappat efteråt. Ge undertextbandet riktig höjd snarare än en tunn remsa så ser det ut som det ska.
Börja med de två afghanska språken tillsammans. Varje pass rymmer flera språk samtidigt, så ytterligare ett kan köras vid sidan av dem.
Eller öppna hela listan med 200+ och kontrollera i de tre kolumnerna vad varje språk faktiskt kan.
Inget att installera, inget kort, och era gäster behöver inget annat än en telefon och en hörlur.