Hindi och urdu växte ur samma tal och delar fortfarande det mesta av ett samtal. Det som skiljer dem är skriften och det höga ordförrådet: det ena hämtar sina allvarliga ord från sanskrit, det andra från persiska och arabiska. Förkunnelse går nästan helt på allvarliga ord, och därför kan en kyrka inte behandla de två som utbytbara även om marknaden utanför kan.
Båda standarderna växte ur talet kring Delhi. För vardagsbruk skildes de aldrig riktigt åt: ordföljd, grammatik och det vanliga livets ordförråd är gemensamma.
Åtskillnaden skedde ovanför det, i skrift och i det formella registret, när två litterära traditioner medvetet utvecklades i två skriftsystem med två uppsättningar lånat ordförråd. Det var ett projekt snarare än en tillfällighet, och det lyckades.
Så ju längre en mening kommer från köksbordet, desto längre ifrån varandra hamnar de två. Ett samtal om vädret är ett språk. En mening om nåd, frälsning och Anden är två.
Det är ett språkligt faktum snarare än ett politiskt, och den här sidan behandlar det så. Vad det betyder för er är enkelt: fråga varje gäst vilket de läser, och kör båda om ni inte är säkra.
Oredigerat resultat från samma väg som ett live-rum använder, översatt från danska. Läst av en människa innan det fick komma in på den här sidan.
Er talare säger, på danska: Men der er ingen ko på isen. Vi når det, vi skal.
Danskan betyder att det inte finns något att oroa sig för. Läst bokstavligt är det en mening om boskap på en frusen sjö. En utbytesmotor behåller kon, och er gäst ägnar nästa minut åt att undra vad de missade i stället för att lyssna på nästa sak ni sa.
लेकिन बिल्कुल चिंता की कोई बात नहीं है।
Ingen ko, ingen is och ingen gåta. Bara det vanliga hindisättet att säga att det absolut inte finns något här att oroa sig för, i det register någon skulle använda högt från scenen i en lokal.
Och här är paret, från samma körning: Af nåde er I frelst ved tro, og det skyldes ikke jer selv, det er Guds gave.
तुम अनुग्रह से विश्वास के द्वारा उद्धार पाए हो। यह तुम्हारी ओर से नहीं, यह परमेश्वर का वरदान है।
Anugrah för nåd, vishwas för tro, uddhar för frälsning, Parmeshwar för Gud, vardan för gåvan. Sanskrithärlett rakt igenom, och vartenda ett är det ord en hinditalande församling förväntar sig.
تم ایمان کے وسیلے سے فضل سے نجات پائے ہو۔ یہ تمہاری طرف سے نہیں، یہ خدا کی بخشش ہے۔
Fazl, iman, najat, Khuda, bakhshish. Persiska och arabiska rakt igenom. Två meningar med samma betydelse och samma form, byggda av två helt olika uppsättningar ord. Urdusidan går igenom det från andra hållet.
Producerat utan förberedelse och utan ordlista. Dela er disposition i förväg med Context Enhancer så börjar gudstjänsten med ert bibelställe och era namn redan kända.
Devanagari hänger sina bokstäver från en vågrät balk, och balken löper obrutet över ett helt ord. Det är så man känner igen skriften från andra sidan av en lokal, och det är också det som gör den läsbar i fart.
Konsonanter går ihop i sammanfogade former när de möts, så ett hindiord kan vara visuellt tätare än dess längd antyder, och vokaltecken sitter ovanför och under linjen såväl som bredvid den. Undertexter vill därför ha radavstånd snarare än ett tätt band, annars börjar tecknen på en rad kollidera med nästa.
Den goda nyheten är att devanagari återges pålitligt nästan överallt, på telefoner såväl som projektorer, utan konfiguration och utan jakt på särskilda typsnitt. Det löper från vänster till höger, så det kräver inget ovanligt av er bildlayout heller.
En nyttig sidoeffekt: samma skrift bär marathi, nepali och sanskrit. En gäst som läser nepali kan läsa hindibokstäver, även där orden är obekanta.
Alla tre riktningarna, och lyssnarskärmen är publicerad på hindi också.
Ja. En hinditalande predikant kan leda och hela lokalen följer med på sina egna språk, utan att någon står bredvid och upprepar varje mening.
Ja, på en telefon eller storbildsskärmen, i devanagari, från vänster till höger. Det kräver inget särskilt av er projektor utöver lite lodrätt utrymme.
Ja, manlig eller kvinnlig, i en öronsnäcka. Er gäst behåller det andra örat på sången och på personen bredvid.
Er gäst öppnar lyssnarskärmen med en telefonkamera, och den skärmen är redan på hindi. Det här är vad de ser.
Det här är det strukturella skälet till att ett ord-för-ord-verktyg inte kan göra hindi bra, och det har inget med ordförråd att göra.
Engelska har ett ord för du och ingen skyldighet att avgöra något om relationen innan det används. Ordföljden sätter verbet tidigt, så en lyssnare vet nästan omedelbart vad som påstås.
Hindi har tre sätt att säga du, och att välja ett är ett uttalande om vem man är för den man tilltalar. Det finns inget neutralt alternativ. Verbet landar dessutom sist i meningen, så inget kan slutföras förrän talaren är klar.
I raderna ovan valde den tum, mellannivån: varmare än det mest formella tilltalet, respektfullt på ett sätt som det mest förtroliga inte är. Det är precis det val en predikant gör när han talar till en församling, och det måste göras innan ett enda ord kunde produceras.
Varför hela meningar slår en ström av ord: Smart Translation.
Bra för ett samtal över kaffet efter gudstjänsten.
Schampo, djungel, bungalow och pyjamas kom alla in i engelskan från det här språket. En europeisk församling använder redan dess ordförråd utan att veta var det kom ifrån.
Lyssna på två personer som småpratar, och du kan ofta inte säga vilket av de två språken det är. Frågan blir besvarbar först när någon skriver ner det, eller sträcker sig efter ett formellt ord.
Devanagari är inte bara hindis. Marathi, nepali och sanskrit använder den också, vilket är varför en nepalitalande ofta kan läsa en hindiundertext högt även där betydelsen undgår dem.
Tre små saker, och ingen av dem kräver ett möte i förväg.
Sätt samma korta rad i devanagari och i nastaliq på ett kort vid dörren. En gäst pekar på den som ser ut som hemma. Det avgör på tre sekunder en fråga som är pinsam att ställa högt.
Ett andra språk ryms i samma pass, så det finns ingen anledning att göra kortet till ett beslut med konsekvenser. Slå på båda och låt folk hitta sitt eget.
Vissa gäster läser gärna. Vissa vill mycket hellre lyssna och hålla blicken på scenen. Att erbjuda båda vid dörren betyder att ingen behöver förklara vilket de behöver.
För att orden en predikan är byggd av är precis de ord som skiljer sig. Nåd, tro, frälsning och Gud är olika i vardera. Utdatan på den här sidan visar de två sida vid sida, och de delar nästan inget annat än meningens form.
Ofta, ja, av samma skäl som en flytande andraspråkstalare ändå föredrar sitt eget språk när ämnet är sorg, tro eller pengar. Erbjud det och låt dem bestämma. Ingen är skyldig att använda ett språk bara för att det är påslaget.
Till stor del, som de oredigerade raderna ovan visar. Vad den inte kan gissa är ert ordförråd: era människors namn, er gemenskaps namn, de begrepp er kyrka har bestämt sig för. Lägg in dem i Nyckelord så passerar de orörda.
Oftast. Accenter är väntade. Om er talare blandar engelska och hindi kraftigt, vilket många gör helt naturligt, dela era anteckningar i förväg så att ordförrådet redan är känt när gudstjänsten börjar.
Flera av dessa kan köras samtidigt i en gudstjänst, inom ert pass.
Eller öppna hela listan med 200+ och kolla vad vart och ett faktiskt kan.
Inget att installera, inget kort, och era gäster behöver inget annat än telefonen som redan ligger i fickan.