Azerbajdzjanska har bytt skriftsystem tre gånger inom ett enda århundrade. En äldre kvinna kanske läser ett alfabet obehindrat och snubblar på det hennes barnbarn lärde sig i skolan. De pratar utan att märka något av det. Ge dem samma papper och bara en av dem kan läsa det. Det är det sällsynta fallet där en undertext och en röst verkligen är olika produkter, för två personer på samma rad.
De flesta språk ändrar stavning. Det här bytte bokstäver, och gjorde det igen, och sedan igen.
Azerbajdzjanska skrevs i århundraden med arabisk skrift, som grannspråken. På nittonhundratalet flyttades det till ett latinskt alfabet. Sedan till kyrilliska. Sedan, efter självständigheten, tillbaka till latinskt.
Var och en var en verklig förändring för verkliga människor. Varje byte gjorde bokhyllan i hemmet lite svårare att läsa, och gjorde den som lärt sig det förra systemet tyst långsammare i det nya. En person kan leva igenom två av dem och vara genuint flytande i ett språk de läser med möda.
Resultatet är en församling där åldern avgör skriften. Generationen som gick i skolan under kyrilliskan läser den snabbare än det latinska alfabet som används i dag. Generationen efter läser latinskt utan en tanke och tycker kyrilliska är främmande. Ingen diskuterar det, för i tal finns det inget att diskutera.
Turkiskan gick igenom ett sådant byte, och dess sida beskriver vad ett enda brott kostar ett språk. Azerbajdzjanska är vad som händer när det inte är ett enda brott.
Den praktiska konsekvensen. I en azerbajdzjansk sal är rösten inte reservlösningen för folk som ogillar att läsa. För några av era gäster är den den enda version som fungerar i full fart, och det råkar vara den version alla andra i byggnaden redan använder.
Azerbajdzjanska i sitt nuvarande alfabet ser nästan latinsk ut, och det är fällan. Den har bokstäver som vanliga latinska typsnitt och tangentbord aldrig ombads bära.
Om azerbajdzjanska ska upp på projektorn, lägg upp en rad av det innan salen fylls. Tomma rutor betyder typsnittet, och typsnittet är ett tvåminutersproblem, inte ett söndagsmorgonproblem.
Sex avsiktligt svåra danska rader gick in i alla språk på en gång, så som ett riktigt rum kör. Inget har redigerats sedan dess. Tre av de azerbajdzjanska finns här.
Sünnət bədəndə olan zahiri şey deyil, Ruh vasitəsilə ürəyin sünnətidir.
Från danskan Omskærelsen er ikke den ydre på kroppen, men hjertets omskærelse ved Ånden.
Läst ord för ord handlar danskan om ett kirurgiskt ingrepp. I Romarbrevet 2 är det en bild om hjärtat, och hela argumentet hänger på att samma ord dyker upp två gånger. Resultatet behåller det två gånger, och det andra är fäst vid hjärtat, vilket är där Paulus sätter det.
O deyir ki, cismani təbiətin əməlləri aydındır və onlar Ruhun bəhrəsinə ziddir.
Från danskan Kødets gerninger er tydelige nok, siger han, og de står i modsætning til Åndens frugt.
Det danska ordet här betyder bokstavligen kött, den sort man köper hos slaktaren. En utbytesmotor skickar slaktarens ord, och Galaterbrevet fem blir en mening om mat. Det som kom i stället landar på kroppslig natur ställd mot Anden, vilket är det Paulus faktiskt kontrasterar.
Siz imanın vasitəsilə lütf ilə xilas olmusunuz, bu sizdən deyil, bu Allahın bəxş etdiyi bir hədiyyədir.
Från danskan Af nåde er I frelst ved tro, og det skyldes ikke jer selv, det er Guds gave.
Nåd och frälst. Generiska verktyg ger barmhärtighet och räddad, som är vanliga ord om att bli hjälpt ur en svårighet snarare än det par en församling läser i Efesierbrevet. Det här landade på kyrkans par, och det behöll versens form: inte av er själva, en gåva.
En sak värd att avgöra med era egna snarare än med oss: ordet era azerbajdzjanska troende använder för Gud. Lägg in formen er församling använder i Nyckelord så används den exakt så, varje gudstjänst. De här raderna producerades helt utan ordlista.
Det finns en andra stor grupp azerbajdzjansktalande som skriver språket med arabisk skrift, och det här är den del av sidan som är värd att läsa noga.
Undertexter kommer ut i det latinska alfabet som används i Republiken Azerbajdzjan i dag. Om er gäst gick i skolan där de senaste decennierna är det den skrift de läser snabbast, och det finns inget att fundera på.
Azerbajdzjansktalande från Iran läser i allmänhet språket med arabisk skrift och ofta inte alls med latinsk. För dem blir undertexter i vårt latinska resultat i bästa fall långsamma. Rösten påverkas inte: det är samma talade språk, och det går in i deras öra som vanligt.
Så regeln vid dörren är enkel. Om er azerbajdzjanska gäst läser det latinska alfabetet, erbjud undertexter eller en röst, vilket de föredrar. Om inte, erbjud rösten och en öronsnäcka, och ge dem inte en skärm de måste avkoda. Många i den här situationen är också hemma i Persiska, så det är värt att fråga i stället för att bestämma.
Tre separata frågor, och azerbajdzjanska svarar ja på alla tre.
En azerbajdzjansktalande gäst kan predika och salen följer med på de språk ni har igång. Ett av språken som kan vara källan, inte bara ett mål.
Azerbajdzjanska med latinskt alfabet, på telefonen er gäst redan bär på. Ett av de 200+ språk som kan läsas.
Två azerbajdzjanska röster, en man och en kvinna. Ett av språken som kan lyssnas på i stället för att läsas, och på den här sidan det som är värt att sträcka sig efter först.
Er gäst riktar telefonkameran mot en kod på välkomstbladet och väljer azerbajdzjanska. Inget konto, ingen app att installera, inget kort.
En öronsnäcka, inte två. De håller ett öra mot salen, så de hör fortfarande sången och personen bredvid. För gästen som läser ett annat alfabet är den enda öronsnäckan skillnaden mellan att närvara och att följa med.
En mindre närvaro än turkiska eller persiska, och en mer utspridd, vilket är precis varför den missas.
Azerbajdzjansktalande når europeiska kyrkor via flera orelaterade vägar: studier, arbete, äktenskap, och i vissa fall tron själv, efter att ha blivit kristna efter att de lämnat. De grupperna har väldigt lite gemensamt utöver språket, och de känner ofta inte varandra.
Den spridningen har en praktisk effekt. Det finns sällan en azerbajdzjansk gemenskap att skicka någon till, och sällan en tolk tillgänglig även om det fanns budget för en. De realistiska alternativen är ett värdspråk de följer i halv fart, eller ingenting.
Det är också därför en enda gäst är värd att slå på ett språk för. Ingen lägger till azerbajdzjanska i en gudstjänst för att en folkmassa bad om det. Någon lägger till det för att en person kom två gånger.
Turkisktalande följer ofta azerbajdzjanska till viss grad och det omvända gäller också, men grad är ordet som gör jobbet i den meningen. En predikan är inte ett samtal, och ordförrådet som bär en predikan är ordförrådet som går isär.
Var och en ändrar något i hur en översättning till det måste bete sig.
Azerbajdzjanska limmar bit efter bit på slutet av ett ord, så ett enda ord kan bära vad engelskan behöver en hel sats för. Det gör orden långa, och det gör ordets slut till den del som betyder något. En undertext avklippt mitt i ett ord förlorar betydelsen, inte bara stavningen.
Ändelserna byter form för att passa vokalerna som redan finns i ordet. Det är därför azerbajdzjanska låter mjukt och jämnt när det talas väl, och därför ett slarvigt hopsatt ord låter fel för ett infött öra innan de listat ut vad som är fel med det.
Handlingen kommer i slutet av meningen. I live-undertexter är det hela spelet: ett system som börjar skicka ut ord så fort det hör dem producerar en mening med ett hål där verbet borde vara. Vårt väntar på en fullständig betydelseenhet och skickar den sedan.
Vissa azerbajdzjansktalande följer turkiska ganska bra, och vissa tycker det är hårt arbete på exakt de ställen där en predikan är svårast. Varje pass rymmer flera språk samtidigt, så kör båda och låt folk välja själva.
Ge dem rösten och en öronsnäcka. Det vi producerar som text är det latinska alfabet som används i Azerbajdzjan i dag, så en läsare av den arabiska skriften blir långsam med det. Talad azerbajdzjanska når dem som vanligt. Fråga om de också vill ha persiska tillgängligt, och låt dem välja.
Det gör de om typsnittet täcker dem, och det gör de flesta moderna typsnitt. Bokstäverna att kolla är det upp och nervända e:et och i:et utan prick. Om någon av dem visas som en tom ruta eller som ett vanligt i är typsnittet problemet och inte översättningen.
Ja, en av varje, och ni väljer. Det är värt att välja medvetet i stället för att ta standarden, för på ett språk där flera av era gäster lyssnar i stället för att läsa är rösten gudstjänsten för deras del.
Därefter är en enskild samling ett Gudstjänstpass, en hel dag ett Dagspass och en hel vecka ett Veckopass. Ett pass går aldrig ut, och det förbrukas inte om inte någon faktiskt lyssnar.
Vart och ett har en egen sida, med en egen krok. Resten av de 200+ är en rad i tabellen.
Inget att installera, inget kort, och er gäst behöver inget annat än telefonen som redan ligger i fickan och en öronsnäcka.